Mycket av mitt vuxna liv har handlat om att bli varse olika skydd och pansar som jag lagt mig till med under min uppväxt. De har dykt upp och visat sig när jag har varit redo – ofta när jag kommit ett varv djupare och vidare i mitt utforskande av vad det innebär att vara människa – med hjälp av Alexandertekniken och i relation till andra människor.

KronbladFram till det att jag har varit redo att se och förstå vad det handlar om så har de legat i mitt omedvetna och funnits med och färgat egentligen allt jag gör och är. Och när jag fått syn på något så har det handlat om just det – att se det. Att ge det uppmärksamhet. Att säga ”jaha, är det så det har varit.” För att sedan varsamt skala av och släppa fri den del av mig som har skyddats och bepansrats för att det en gång behövdes.

Ett exempel på detta är att jag nu i dagarna ”plötsligt” förstod en anspänning jag haft med mig i ansiktet som jag har funderat på anledningen till under ett bra tag. Den har förstärkts när jag gjort saker som till exempel springa eller sjunga därför att det har blivit uppenbart att den kompromissat andningen på något sätt.

Häromdagen när jag bara var ute och promenerade började den pocka på min uppmärksamhet igen, och då fick jag en aning om vad det kunde handla om. Spänningen har suttit runt mitt vänstra öga och ner i hela kinden  på vänstra sidan och jag kände att jag började få tillgång till förmågan att INTE hålla fast eller kanske aningens aning kisa med vänster öga.

När jag kunde släppa lite så fanns det ett litet hål av sorg där. Och samtidigt en lättnad. Och minnet av hur jag som barn var lite vindögd kom upp. Jag fick träna mina ögon varje kväll med olika övningar för att få lite styr på musklerna, och min största skräck var att någon skulle ”upptäcka” hur vindögd jag egentligen var. Följaktligen försökte jag ”hålla fast” och kontrollera vad som fick synas bland människor.

Det här är någonting som väldigt ofta kommer upp under lektioner. Idéer och präglingar från långt bak i tiden som vi kanske inte ens är medvetna om längre. För pansaret eller skyddet har blivit en så viktig del av hela vår make-up. När man så sakteliga börja skala av det som inte behövs så kommer väldigt ofta de här skydden fram och visar sig. Det kan behövas en period av att bara se och tillåta det som hjälpt en och varit där för en så länge, eller så kan det bara säga ”poff” och så säger man ”hejdå och tack för ditt stöd, jag klarar mig nu.”

Det fina i det hela är att i det här arbetet så tittar de fram först när man är redo. Ingenting rycks undan medans det fortfarande behövs, men själva upptäckten att det inte behövs blir ofta väldigt tydlig i det här arbetet som jag och mina elever gör tillsammans.

Vill du utforska med mig? Välkommen att höra av dig. Vi tar stegen tillsammans.