Går du med ögonen? Eller med hela kroppen?

Ofta när jag går ut med hunden går vi bara rätt in i skogen, där inga vandringsleder eller stigar finns. Och den här tiden på året är det snö och is och väldigt ojämnt underlag – definitivt en utmaning när man går i gummistövlar som både är halkiga och lite okänsliga mot underlaget.

Häromdagen blev jag uppmärksam på hur mycket jag använder ögonen när jag går på detta ojämna. Det fanns hela tiden ett fokus på var och hur jag skulle sätta ner foten, och redan en idé i mitt huvud hur det skulle bli – men alltså enbart från mitt visuella input. Detta gjorde att jag hela tiden var förberedd på vad som skulle komma ”snart” och därmed var jag inte närvarande i det steg jag var i just nu. Så jag var egentligen redan försent ute när jag väl satte ner foten.

Så i praktiken gick jag med ögonen, och använde enbart den visuella informationen  för att förbereda mig för eventuella ojämnheter och håligheter. Den här förberedelsen blev till en spänning som gjorde att jag istället för att vara närvarande i kroppen och följsam mot underlaget, höll upp mig själv från det och var i ständig beredskap för nästa steg.

Med den här insikten började jag tänka på synen som ett av alla de sinnen som behöver vara engagerade i rörelsen, men inte det dominerande. Jag började röra mig från min mitt istället för att vara spänt fokuserad på nästa svårighet.

Med varje steg jag satte ned lät jag kroppen parera och vara följsam i att jag eventuellt skulle sjunka ner längre än jag trodde eller kanske halka på is, och att min blick var närvarande i rörelsen tillsammans med alla andra sinnen, och främst det kinestetiska sinnet som berättar för oss var vi har vår kropp i förhållande till vår omgivning.

Plötsligt började jag röra mig på ett sätt som gjorde att jag kände mig lite som ett djur. Jag var medveten om min omgivning med hela mig och min kropp. Och jag bar mig själv, egentligen genom att investera lite mindre i varje steg. Det blev inte jätteviktigt att varje fotnedslag kändes jättestabilt och tryggt, utan balansen och stabiliteten kom av min förmåga att röra mig med hela kroppen.

Till slut fann jag mig själv halvspringande över mossor och stenar halvtäckta med is och snö och det kändes som jag dragit igång ett självsmörjande urgammalt maskineri i kroppen. Ett maskineri som mer eller mindre alla egentligen har tillgång till. Synen och vår visuella input ät naturligtvis viktig, men jag tror att vi ibland förlitar oss för mycket på detta enda sinne på bekostnad av de många andra vi också har tillgång till.

Hur tänker du?