Något som blir oerhört tydligt i denna ovissa tid är hur svårt det är för oss människor att inte ”veta” något. Jag vet inte hur många gånger jag, tillsammans med mina föräldrar och resten av min familj funderat på om det inte är så att vi kanske har haft Corona ändå. Någon mild variant. Och så stöter vi och blöter det en stund tills vi återigen kommer fram till att vi faktiskt inte har en aning. Inte en susning om huruvida det är så eller inte. Men det faktum att vi hela tiden kommer tillbaka till samma samtal illustrerar tydligt hur svårt det är att resonera och samtala om något, men utan att komma fram till någon egentlig slutsats. Mer än att vi inte har den blekaste aning.

Samma tendens ser jag i att ena stunden så går snacket i media och följaktligen i min närmaste krets om hur vidrig och förrädisk den här sjukdomen är, och ingen går säker från att bli riktigt riktigt sjuk. Nästa stund kommer det positiva nyheter om hur många i riskgrupper som faktiskt tillfrisknar och hur man då gärna vill komma till slutsatsen, ”det var visst inte så farligt ändå.”

Den här otroligt starka drivkraften att komma till en slutsats – att avrunda ett samtal med någonting definitivt som alla kan vila i en stund – blir så tydlig när det faktiskt inte finns någon slutsats att vila i. Det är som om att vi behöver en fast ståndpunkt för att vi ska ha någonstans att agera ifrån. Som om ”den fasta ståndpunkten” är det som bär oss, som vi kan vila fötterna på.

Och här drar jag en parallell till mitt eget arbete med människor. För med tanke på hur viktigt det är för oss människor att ”veta med säkerhet” så är det ingen liten grej jag ber om när jag föreslår för mina elever att de kanske kan sluta ”hålla upp sig, i sig och in sig”.

Att de skulle kunna ha tillit till att de är burna av sin struktur och av själva underlaget när de aldrig i medveten ålder har upplevt det.

Att de kanske kan lämna sig själva ifred och föreslå att till exempel nacken fick vara fri, men utan att faktiskt veta hur det känns, eller om det känns.

Att det inte finns någon ”position” eller ”korrekt hållning” som man ska hitta och hålla fast för att därifrån kunna göra allting ”rätt”.

När man väl börjar förstå det här med att lämna sig själv ifred. När man börjar märka att man är buren av underlaget. När man börjar uppleva den frihet och tillgänglighet som finns där om man inte hela tiden letar efter ”rätt position”. Då blir det här med att ”inte veta”, att inte vara tvärsäker , någonting väldigt vilsamt och helande. Och det är väldigt tydligt och självklart faktiskt på individuell nivå.

När det sedan kommer till vårt kollektiva behov av att ”veta”, då kan vi ta hjälp av det här förhållningssättet. Det hjälper oss att vara trygga och burna av underlaget och av oss själva, även när vi inte har någon kontroll eller någon tydlig vetskap om hur det här ska sluta. Eller ens hur morgondagen ska bli. Vi kanske t o m kan vila i att vi inte behöver landa i en slutsats eller i en sanning för att känna att vi har fotfäste i tillvaron.