”Det tar 40 dagar att ändra en vana” sa en kollega till mig. Jag hade precis berättat att jag börjat ta kallduschar varje dag inspirerad av The Ice Man, Wim Hof. Jag hade då gjort detta i ca en vecka, och 40 dagar kändes som en evighet.

Jag har många gånger i mitt liv gått in för något med hull och hår, och efter ett tag tappat gnistan och slutat. Exempelvis har jag flera gånger bestämt att ”jag ska börja springa, och jag ska göra det varje dag.”

Den här typen av åtagande har inte hållit i sig särskilt länge, och på senare år har jag börjat förstå varför. Det har handlat om att jag försökt att tvinga mig själv. Det har blivit till en viljekamp, och när jag inte lyckats med att komma ut varje dag, så har det känns meningslöst att ens fortsätta dagen efter den dagen då jag ”misslyckades”.

Jag bäddade helt enkelt för att misslyckas.

Det går inte att misslyckas

I Alexandertekniken jobbar man hela tiden med att ändra vanor. Och anledningen till att det aldrig har känts som något påklistrat eller tvunget för mig handlar nog om att det rör sig om att ”sluta göra” istället för att ”lägga till något nytt”. Att ta bort och skala av allt som är onödigt vad gäller anspänning och idéer om vad som behöver ”göras” i olika rörelser, aktiviteter och sammanhang. Och på den här nivån har jag verkligen kunnat ta mig an till exempel löpning och undersökt och njutit av att ta bort det som är i vägen för en fri och flödande, springande kropp.

Och i Alexandertekniken finns också en inbyggd vänlighet. Det vill säga att om man ”misslyckas” med att låta bli att gå in i en vana så finns det hela tiden en möjlighet att låta bli igen. Och igen. Och igen. Man kan alltså egentligen aldrig misslyckas. För bara att lägga märke till ett vanemässigt beteende är i sig ett framsteg. För det innebär att man vet vad man kan låta bli att göra – och med medvetenheten kommer möjligheten att förändra.

Så det som har hänt på senare tid är att jag förstått hur jag kan applicera det jag lärt mig från Alexandertekniken även på att etablera ett nytt beteende – som till exempel att ta en kalldusch varje dag. Det handlar om att hela tiden, i varje ögonblick ha ett val. Jag säger ofta till mig själv när jag går in i duschen att, ”Idag vet jag inte om jag kommer avsluta med en kalldusch. Kanske, kanske inte.” Och den tanken är helt neutral. Jag ger mig själv ett val på riktigt. Vilket innebär att jag inte misslyckas om jag väljer att inte duscha kallt. Det som hittills har hänt är att jag valt kallduschen varje gång. I början på grund av nyfikenhet – ”hur kommer det att kännas egentligen?” och med tiden på grund av att jag kommer ihåg hur bra jag har mått efteråt.

Så istället för att att tänka, ”nu ska jag bita ihop och göra det här i 40 dagar så kommer det gå automatiskt sen”, så kan man faktiskt varje dag, eller i varje ögonblick välja på nytt. Man kan hålla valet levande och gå in i sina val med mer närvaro och förhöjd medvetenhet och med varje fiber av sig själv.

När snön har försvunnit kanske jag väljer att välja att springa varje dag också. Eller inte. 🙂