I morse tog jag en riktigt snårig promenad med hunden i regnet. Jag hade siktet inställt mot en mobilmast, men terrängen var så snårig så att jag var tvungen att titta nedåt och framåt mer än framåt och uppåt för att hålla koll på riktningen. När jag väl tittade upp var masten på ett helt annat ställe än jag trodde, det vill säga bakom mig. Jag tog ny riktning och när jag nästan var framme insåg jag att jag hade blivit av med kopplet som legat i min ficka.

Eftersom det fortfarande är snö i skogen, på sina ställen ganska djup, så kunde jag följa mina fotsteg tillbaka för att återfå kopplet. Jag vände alltså när jag nästan var framme och jag kom inte fram till mitt mål. På tillbakavägen blev det uppenbart vilka kringelikrokar jag gått och vid det här laget var jag genomblöt av svett inifrån och genomblöt av regn utifrån.

När jag gick där kom det liksom förslag på tankar jag kunde tänka. Jag blev presenterad för tankar som ”Fy vad jobbigt det är att gå i snö som ömsom håller ömsom gör att man sjunker ner till låret”, och ”Typiskt att jag skulle tappa kopplet så att jag måste gå tillbaka istället för att nå mitt mål”, och ”Fy tusan vilket äckligt väder!” och ”Usch vilken snårig och blöt väg!”

Det märkliga var att de här tankarna inte fick något fäste. Det var som om jag fick förslag på hur jag skulle kunna tänka, men det var just bara förslag. Och kommittén i min hjärna som fattade beslut om hur promenaden skulle beskrivas nappade inte på något av förslagen.

Där och då blev det väldigt tydligt för mig hur mycket av det man upplever egentligen bara är förslag på känslor man kan känna, eller åsikter man kan uttrycka. Det finns ingen absolut sanning om hur någonting är.

Och här skulle jag kunna lägga in något hurtigt om att det handlar om att tänka positivt. Men det kom även förslag på såna tankar, till exempel ”Vilken bra träning jag får när jag går i den här oländiga terrängen!”, eller ”Lite regn har man väl aldrig dött av!” Och inte heller dessa tankar fick något fäste.

Detta ledde till tankar om hur vi hela tiden graderar och betygsätter våra upplevelser och prestationer. Och att det vi egentligen gör med dessa tankar är att berätta ”historien” om hur någonting är. För vad blir egentligen kvar när man inte hela tiden beskriver för sig själv hur någonting är och hur det känns? Om man inte hela tiden har sportkommentar-frågan ”Hur känns det?” att svara på.

De här beskrivningarna och historierna tror jag är ett sätt att kontrollera tillvaron. Att sortera in livet i upplevelser som är bra eller dåliga eller bara lite mittemellan. Och när man släpper behovet av att göra det så öppnas plötsligt någonting upp. Någonting som inte direkt går att styra, men som samtidigt inger både en känsla av frihet och av sammanhang. Det är som att röra sig i ett ingenmansland där jag som person inte är något speciellt eller unikt och mina historier om hur jag upplever eller betygsätter något blir helt oviktiga, men där jag likväl är en oumbärlig del av helheten.

Och här leder tankarna vidare till vår strävan efter att särskilja oss och vara unika. Men det får bli ett annat inlägg.