Jag har länge tänkt att jag skulle börja med online-undervisning. Delvis för att jag varit nyfiken på hur det skulle fungera, och delvis för att göra Alexandertekniken tillgänglig för fler. Vi är få lärare i Sverige och till stor del koncentrerade till storstadsregionerna.

Nu har jag och många andra fått hjälp av, och kanske blivit tvungna, att ställa om vår undervisningsmetodik. För det är mycket det det handlar om. Att lära ut samma principer, men utan att ha tillgång till genvägen och hjälpen som beröringen ger både mig och eleven. Där orden och den intellektuella förståelsen tryter har jag alltid kunna gå in med händerna och ge upplevelsen av vad jag menar.

Ingen kroppsterapi

Nu har jag gett ca fem lektioner på Zoom och det är otroligt givande och spännande på ett sätt som jag inte kunnat ana. Jag har ju alltid vetat, och också talat med mina elever om hur Alexandertekniken mer är en kognitiv metod än en kroppsterapi. Jag jobbar ju hela tiden med mig själv och mitt tankesätt och mina vanor i min vardag i allt jag gör. Samtidigt vet jag hur svårt det kan vara för mina elever att praktisera det vi gör på lektionerna utanför lektionsrummet – kanske just för att jag hela tiden kan visa med mina händer och ta eleven till ett tillstånd där de får uppleva friheten som Alexandertänket kan ge, men de kanske inte – till en början i alla fall – förstår hur de ska ta sig dit själva.

När jag ger en lektion utan att kunna röra min elev så gör det lärandet till något mer interaktivt på ett sätt. Man kanske inte får de stora, fysiska upplevelserna (eller det kanske också går i förlängningen), men man får uppleva hur konstruktivt tänkande faktiskt har en effekt på kroppen och den direkta förståelsen att det är eleven som åstadkommer den effekten. Inte läraren med sina händer.

Att se med hela kroppen

Något som för mig som lärare är väldigt spännande är att jag kan observera så väldigt mycket i min elev, bara genom att se huvud, hals och del av överkroppen. Och det jag har börjat förstå är att min förmåga att observera är samma förmåga som jag har i händerna när jag observerar min elev genom beröringen. Händerna är bara ett verktyg. Förståelsen och förmågan att observera finns i mig själv och hela min kropp. Så när jag ser min elev så är det väldigt lite som handlar om att titta med mina ögon och förstå, och väldigt mycket som handlar om att se och ta in hela eleven. Och då får jag informationen till hela min kropp om vad som händer i eleven just där och just då. Så det är samma sak. Men en annan metodik och lite annorlunda verktyg.

Jag har varit med på ett seminarium för kroppsterapeuter som tar sin undervisning online, och en sak som ledaren använde som liknelse var hur det går till i baseball när ”the pitcher” ska kasta bollen till ”the batter” – den som har slagträt. The batter måste börja slaget innan pitchern har kastat bollen. Och det är inget han tänker ut intellektuellt. Han förstår med sig själv och hela sin kropp de nyanser i pitcherns kroppsspråk som betyder att han är på väg att kasta. Spännande liknelse.

Beröringen som extra krydda

Så det som både jag och eleven övar på under en online-lektion är att ha tillit till processen. Att ha tillit till att det jag tänker och önskar har en effekt. Att ha tillit till att om jag ger mig själv tid så kommer jag att lägga märke till de vanor som är i vägen för att mina tankar ska nå fram. Och det ger eleven en direkt möjlighet att fortsätta praktisera det vi gjort under lektionen på egen hand. De behöver inte mina händer.

Sen är det ju något fantastiskt och underbart och livsviktigt som man kan förmedla med beröring, och jag ser fram emot att få fortsätta med den delen av min verksamhet också. Det som har blivit en aha-upplevelse är att den här undervisningen kan berika min andra undervisning och det vässar mina egna förmågor ytterligare.

Om du är nyfiken att prova – hör av dig! Jag längtar efter att ta emot fler elever på det här sättet. 🙂